.:Idoler och kaskelotvalar:.
Saker och ting flyter på rätt trögt numer. Allt bara står stilla och jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen. Kanske för första gången så känner man den där pressen på sig som detta skitsamhälle förväntar sig. Man ska vara perfekt i allting, se perfekt ut och allt man gör ska vara så perfekt. Människor har så lätt för sig att ställa krav. Men tror fan att de följer kraven som de ställer själva?
Man är som flugor i ett gigantiskt spindelnät där den starka bryter sig loss men den svaga får snäll invänta sitt öde eller stå till kravens förfogande.
Jag skrev en gång i ett annat community att jag inte vandrar den väg som alla andra. Jag följer inte mallar eller agerar på ett visst sätt bara för att det förväntas av mig. Till svar fick jag att om man går sin egen väg riskerar man att såra andra och sig själv på vägen. Att det är bättre att följa strömmen. Hm, men snälla , förklara vidare?
Är det inte just den strömmen som gör att många mår som de gör idag. Allt ska vara så jävla bra. Helst ska man jobba minimum 50 timmar i veckan för mindre lön för att företagsverksamheten ska löna sig, se ut som en färdigretuscherad donna med en minst lika snygg man. Öppnar man ögonen och ser till verkligheten så är det snarare utbrändhet som gäller, man sjukskriver sig hellre än slutar med förtidspensionering vid 45 års ålder. Sedan ska man ha minst två barn, som en liten krona i det bitterljuva livet de intalar sig att de lever i.
Det där med barn ja. Ibland känner jag mig otroligt gammal som inte fått några men samtidigt är jag överlycklig över att inte ha fastnat i den grå vardagen man ofta ser med barnvagnar i släptåg, skrik, gnäll och blöjbyten. Samt de barn som har noll respekt för föräldrarna eller andra bara för att föräldrarna är mjäkiga åsnor som inte vågar eller orkar säga ett pip. Undrar vad de förväntar sig när ungarna blir äldre, att de ska bli änglar? Tillåt mig småle.
Har för mig en gång i tiden att barn nästan var ett måste för att gynna den svenska välfärden som någon uppblåsbar kaskelotval till fd stadsminister så väl uttryckte sig en gång i tiden. Hur då? Skaffar ungar man varken har tid eller råd med? Och vem vill eller vågar då ansvaret oftast hamnar hos skola och dagis. Tror ni att de flesta föräldrar idag är de som står för moral och värderingar. Glöm det, de förebilder många barn bl a känner till idag är Paris Hilton, dokusåpawannabees, hiphop-gurus eller ngt annat brattpack. Inget ont mot dem som idoler dock. Men jag får ju hoppas att det inte är föräldrarna som lär sina barn att säga k*k, h*ra och f*tta till varandra istället för att lära dem ett enkelt tack eller kunna respektera sig själva eller sin omgivning. Eller är det jag som ligger extremt långt efter i tiden?
Jag ryser. Varken av vällust eller behag, utan av avsmak. Kanske ska jag bara blunda, falla tillbaka och låta mig omslutas av vardagen och bli fast. Låta mig själv att upphöra vara min egen individ.... hm nej.... jag tror nog inte det.
/ Thery
Man är som flugor i ett gigantiskt spindelnät där den starka bryter sig loss men den svaga får snäll invänta sitt öde eller stå till kravens förfogande.
Jag skrev en gång i ett annat community att jag inte vandrar den väg som alla andra. Jag följer inte mallar eller agerar på ett visst sätt bara för att det förväntas av mig. Till svar fick jag att om man går sin egen väg riskerar man att såra andra och sig själv på vägen. Att det är bättre att följa strömmen. Hm, men snälla , förklara vidare?
Är det inte just den strömmen som gör att många mår som de gör idag. Allt ska vara så jävla bra. Helst ska man jobba minimum 50 timmar i veckan för mindre lön för att företagsverksamheten ska löna sig, se ut som en färdigretuscherad donna med en minst lika snygg man. Öppnar man ögonen och ser till verkligheten så är det snarare utbrändhet som gäller, man sjukskriver sig hellre än slutar med förtidspensionering vid 45 års ålder. Sedan ska man ha minst två barn, som en liten krona i det bitterljuva livet de intalar sig att de lever i.
Det där med barn ja. Ibland känner jag mig otroligt gammal som inte fått några men samtidigt är jag överlycklig över att inte ha fastnat i den grå vardagen man ofta ser med barnvagnar i släptåg, skrik, gnäll och blöjbyten. Samt de barn som har noll respekt för föräldrarna eller andra bara för att föräldrarna är mjäkiga åsnor som inte vågar eller orkar säga ett pip. Undrar vad de förväntar sig när ungarna blir äldre, att de ska bli änglar? Tillåt mig småle.
Har för mig en gång i tiden att barn nästan var ett måste för att gynna den svenska välfärden som någon uppblåsbar kaskelotval till fd stadsminister så väl uttryckte sig en gång i tiden. Hur då? Skaffar ungar man varken har tid eller råd med? Och vem vill eller vågar då ansvaret oftast hamnar hos skola och dagis. Tror ni att de flesta föräldrar idag är de som står för moral och värderingar. Glöm det, de förebilder många barn bl a känner till idag är Paris Hilton, dokusåpawannabees, hiphop-gurus eller ngt annat brattpack. Inget ont mot dem som idoler dock. Men jag får ju hoppas att det inte är föräldrarna som lär sina barn att säga k*k, h*ra och f*tta till varandra istället för att lära dem ett enkelt tack eller kunna respektera sig själva eller sin omgivning. Eller är det jag som ligger extremt långt efter i tiden?
Jag ryser. Varken av vällust eller behag, utan av avsmak. Kanske ska jag bara blunda, falla tillbaka och låta mig omslutas av vardagen och bli fast. Låta mig själv att upphöra vara min egen individ.... hm nej.... jag tror nog inte det.
/ Thery
Kommentarer
Trackback
